WebofLife

Texten till Songs of Innocence

Åsa — Tue, 08 Jul 2008 12:28:50 +0000

Jag lägger in den vackra texten till “Songs of Innocence”.
För mig är Allah en av alla mänskliga benämningar för det Stora Mysteriet. Det Enda Livet. Det Ofödda.
Det som aldrig föds eller dör men som ändå finns i oss alla och som binder oss alla samman till en Enhet. Orden för att beskriva det obeskrivbara är många…

Vetskapen om vår gudomliga essens finns i vårt öppna, oskuldsfulla hjärta…

chorus
Allahu Allahu La ilaha illa Hu

And I sing my songs of innocence
To you my precious child as you lay on your bed
With your sleepy eyes and your heavy head
Rest and dream in peace till morning comes again

I will sing my songs of innocence
I will sing my songs of innocence

And I sing my songs of innocence
As I watch you sleep, think what may lie ahead.
So many the roads that before you spread
Take the way, my child, to the Beloved Friend

Lead a life of truth and innocence
The way of sunnah, the path of the Prophet
Let your words be echoes of his sentences
Let your deeds be shadows of his radiance.

And though the world outside seems cold and hard
And you may feel like you are wandering alone
Do not fear, do not grieve, in Allah place your belief
In his remembrance your heart will find its peace

And I gaze at you in wonderment
How your heart is filled with innocence.
You’ll never know the joy you bring to me
How your touch and smile dispel my every grief

May you never lose your innocence
With life’s bittersweet experience
And when the time comes, remember this:
Wisdom is the refinding of innocence.

Now you’re breathing easy, I must call an end
I have sung my song of innocence
And if our paths should never cross again
May God’s peace and mercy upon you descend

We will meet at the gathering of innocence
At al-Kauthar, the fount of abundance
By the Prophet’s hand may our thirst be quenched
We will be with him, and we will be content

Salallahu `alayhi wa alihi
Peace and blessings on him and his family
And all who follow in his blessed way
You and I, my child, may we among them be
You and I, my child, may we among them be

Will you help me learn of innocence?
Sing a song of love and innocence?
Will you help me find my way back home?
Will you fill my heart with innocence?
May I come to you an innocent?
Let me sing my song of innocence

Songs of Innocence

Åsa — Tue, 08 Jul 2008 11:54:44 +0000

Underbart vacker sång och video. Sångaren med den behagliga rösten heter Talib al-Habib och texten är vacker och bringar glädje. Jag föll särskilt för denna fras, som klingar sant i mitt hjärta:

“Wisdom is the refinding of innocence”…

Stillheten ser sig själv som varg

Åsa — Mon, 16 Jun 2008 16:00:08 +0000

Stillheten, Det Enda Livet, visar sig på så många olika och underbara sätt. Stillheten tittar i spegeln och ser med glädje sig själv i en oändlig variation av roller, av skepnader. Mångfald.

En av dessa är skepnaden av en varg.

Njut av de underbara bilderna tillsammans med den sköna musiken…

Resan efter uppvaknandet

Åsa — Wed, 11 Jun 2008 17:57:22 +0000

När man vaknar upp till den uppenbara, enkla och ack så utsökta sanningen om vad man är och till friheten som är i den vetskapen, så är det bara början.
Vi vill gärna tro att uppvaknande eller upplysning är något vi kan hålla fast i, som vi kan lägga till vår identitet, som ett innehåll. Som en kunskap vi har förvärvat.

Det vi vaknar till har inget innehåll. Det är klarhet, det är levande, intelligent stillhet och ovillkorlig kärlek, men tomt på innehåll. Därför kan vi inte hitta det någonstans, inte greppa taget om det eller hålla fast vid det. Inte heller peka på det och visa andra var det finns.
Det är som luften, som den oändliga skyn eller universum utan gränser, du kan inte ta tag i det. Eller som vatten, som när du försöker hålla fast i det genom att knyta handen om det, bara rinner snabbare mellan dina fingrar.
Det är tomt, innehållslöst. Det är utan smak, doft, du kan inte ta på det, inte visa det för andra. Du kan bara peka mot det med hjälp av ord, men orden är aldrig i sig det de pekar mot.

Det är en alltför lätt fälla att falla i, detta att tro att man fått ny kunskap om något. Det är alltför lätt att skapa sig en ny självbild kring uppvaknandet och tro att “jag är någon som vaknat upp”. Det finns ingen person eller personlighet som vaknar upp, ingen självbild eller ego kan någonsin vakna. Någonsin.
Vad som vaknar är något annat. Det är så nära, hela tiden är det närvarande och har alltid varit och kommer alltid vara.
Det är alltid var vi än är, för det är det som vi är. Så vi behöver aldrig söka efter det (även om vi gör det förstås), för vi är det. Alltid. Vi kan inte vara något annat.

Utan det kan inget existera. Men det är inte mitt och det är inte ditt sanna jag, inte som om det fanns flera olika jag. Som om det fanns ditt medvetande och mitt medvetande, avskilda från varandra. Det finns bara Ett Jag. Ett Medvetande. Ett Varande. Ett Jag Är. Inte två eller tre eller åtta miljoner. Ett.
Och detta Enda Medvetande manifesterar sig, uttrycker sig, på alla möjliga unika och fascinerande sätt som det lever och upplever genom. Som x antal människor på denna jord, t ex.

När vi vaknat eller fått en glimt av detta vi är, så vill vi uppleva det igen. Vi längtar dit och vill vara i det för alltid. Så vi försöker på alla sätt vi kan komma på att hitta dit igen, att nå “målet”.

Men. Vem är det som försöker, som strävar? Det är frågan. Den som strävar och försöker och vill så väldigt gärna, som längtar, är den som inte ens finns. Den som försöker vakna är den som bara är en imaginär bild som vi trott på som “den jag är”. Bara en bild, en tanke. En rörelse av energi. Inget mer.
Så ingen person kan vakna upp. Någonsin.

När man vaknar upp och ser det sanna, så finns det mycket som börjar falla bort som man tidigare tagit som sant och som delar av ens identitet. Skalen på löken ramlar av allteftersom. Låt dem falla. Du kan ändå inte behålla dem och vara vaken samtidigt. Det går inte.

Släpp taget. Tillåt. Allt är precis som det ska.

Satsang med Adyashanti del 3

Åsa — Sat, 07 Jun 2008 13:58:53 +0000

Tredje och sista delen av denna satsang med Adyashanti:

Satsang med Adyashanti del 2

Åsa — Sat, 07 Jun 2008 13:54:33 +0000

Här är andra delen:

Satsang med Adyashanti del 1

Åsa — Sat, 07 Jun 2008 13:47:40 +0000

Jag skrev nyss om uppvaknande/upplysning och om sanningen om vad vi är. Här är det första av tre utdrag från en satsang med Adyashanti, som är mycket givande.

Lyssna med ett öppet hjärta, försök inte förstå eller fånga orden. Orden är inte sanningen. Öppna dig för det orden pekar mot, för du vet allt detta redan. Du är det.

Sökandet efter det uppenbara

Åsa — Sat, 07 Jun 2008 12:57:43 +0000

Vi är alla sökare genom livet. En del söker genom förhållanden, karriär, ett vackert hem och familj eller genom de ultimata reseupplevelserna.
Någon gång på vägen upptäcker vi dock att vi inte hittar det vi söker i något av det ovanstående. Att inget i det yttre kan ge oss den varaktiga inre friden och harmonin, friheten och den ständiga lyckan.
Vi kan känna harmoni och glädje eller lycka tillfälligtvis, men upplevelsen är alltid flyktig och stannar aldrig kvar. “Det går upp och ner” är uttrycket som passar in här. Det känns intuitivt som att vi missat något väsentligt.

Då kanske vi vänder oss till det andliga sökandet. Måhända dras vi till en speciell filosofi eller religion, eller till en mer “fri” livsåskådning som faller utanför de ramar som religioner bärs upp av.
Vi andas ut och tror för en stund att vi hittat hem. I den trygga famnen hos buddhismen, kristendomen eller någon esoterisk, mystik eller ockult väg upplever vi att vi funnit det vi alltid sökt efter, att vi hittat oss själva. Tills dagen kommer då vi inser att inte heller det var det sanna. Det finns fortfarande något som vi missat.
Då hör vi talas om något som kallas upplysning eller uppvaknande. Vi hör andra prata om det sanna, om frihet från lidande, om inre frid. Om att vakna upp till verkligheten, till sanningen som går bortom allt. Detta väcker frågor hos sökaren:

Vad är upplysning/uppvaknande, egentligen? Är det att ständigt leva i en speciell andlig upplevelse av mystik karaktär?

Efter uppvaknandet/upplysningen, kommer allt se annorlunda ut då? Kommer jag vara på ett visst sätt när jag är uppvaknad/upplyst? Försvinner min personlighet? Kommer jag att må bra och vara lycklig hela tiden, kommer alla mina problem att försvinna och livet gå som en dans hädanefter?

Om jag mediterar varje dag i tio år, kommer jag då så småningom att vakna upp/bli upplyst? Eller om jag hittar de rätta teknikerna eller den rätta gurun/andliga läraren?
Kanske jag kan vakna upp i morgon redan? Eller nästa dag, när jag nått dit jag vill? Eller måste jag vänta tills nästa liv?

När kommer jag att bli upplyst, uppvaknad? Jag har upplevt glimtar av sanningen, hur når jag dit igen och hur kan jag hålla kvar dessa för resten av livet? Jag vill så gärna uppleva det igen och aldrig förlora det!

Kanske om jag kämpar lite till, försöker lite mera, så kanske jag kommer finna sanningen om vem jag är? Kanske jag då kommer kunna leva i detta hela tiden? Är det att vara uppvaknad, upplyst?

Titta gärna på detta klipp med Adyashanti, om du är dragen till sanningen som alltid är närvarande, som alltid varit och alltid kommer vara. Det som aldrig förändras, det du är.