WebofLife

Det kom en insikt så enkel och självklar att den inte kunde ifrågasättas:
Att vi krånglar till det så för oss.
Vi människor försöker förstå och förklara alltings existens så till den milda grad att vi missar det uppenbara. Vi söker efter en sanning någonstans där borta, på en annan plats, en annan tid. Något som ska göra oss fria, lyckliga. Så att vi äntligen kan vara tillfreds med livet.

Det vi söker efter är oss själva utan att veta om det. Vi söker och letar efter frihet och frid, ro i själen och vi tror att vi måste bli annorlunda än vi är för att finna denna frid.
Vi tror att vi måste förändra något i oss, att vi inte är bra precis som vi är. Att något måste till eller dras ifrån, innan vi kan komma till ro.
Vi tror också att vi måste förändra vår livssituation till det bättre först, innan vi kan vakna upp och inse vår frihet.

Vi söker efter det vi redan är. Det vi alltid varit men inte kunnat se för att vi krånglar till det och skapar slöjor som döljer sanningen. Sedan tror vi att slöjorna är sanningen och inser inte att vi måste titta bakom de imaginära slöjorna för att kunna se det uppenbara.
För att vi inbillar oss att det vi söker efter är svårt att se, att det inte kan vara enkelt och uppenbart här och nu.

För då kan det ju inte vara värt mycket, tror det lilla ego-jaget. Det måste väl ändå vara något storslaget som åtföljs av fyrverkerier och fanfarer?
Och att jag plötsligt förändras och blir till den där fantastiska helgonlika människan jag tror att jag “ska” vara för att vara s k andlig?
Och att min livssituation plötsligt förändras i ett trollslag så att allt går lätt och smidigt och inga fler utmaningar uppenbarar sig?
Bara glada dagar hädanefter där livet går perfekt och jag är perfekt och aldrig gör mänskliga misstag igen? För så är det väl att vara fri, uppvaknad, upplyst, att se sanningen?

Sanningen finns inte där borta, på en annan plats eller en annan tid. Som om det vore något vi skulle kunna finna när vi blivit bättre på vad det nu än är vi vill förbättra, när vi blivit mer värdiga, vad det nu skulle innebära. Det är en illusion, en av slöjorna vi skapar.

Sanningen står inte att finna någon annanstans än där du är, den är alltid på samma plats som du. Den lämnar dig aldrig och du kan aldrig komma ifrån den, även om du ibland kan tro det. Men även det är en illusion.
Och den finns inte imorgon eller nästa vecka. Utan nu. Den går inte att ta på eller visa upp för någon annan, ingen äger den. Den är.

Den enkla och uppenbara sanningen finns alltså just nu, där du är.
Den är det som ser ut från dina ögon och läser dessa ord på en skärm. Som upplever ljuden omkring dig. Som känner smaken i munnen när du dricker kaffe eller te. Som känner andningen röra sig in och ut genom kroppen. Som upplever beröringen från din älskade. Som lyssnar till tankar och upplever känslor av glädje, ilska, sorg.

Vad är det som gör detta? Det som är Stilla och som därför kan uppleva all rörelse. Du skulle inte kunna uppleva något alls utan Medvetandet.
Det Stilla Medvetandet som är Medvetet om att det är Medvetet. Som är ständigt närvarande, närmare än din egen andning. Det är du, det är jag. Samma Medvetande, vibrerande, intelligent, levande. Men stilla.
Går det att förstå med våra tankar, vårt sinne, vårt intellekt? Nej. Det är ett Mysterium.

Men så enkelt är det. Och det är här, nu, alltid. Inga fanfarer, inga fyrverkerier. Men en skatt så oerhörd att den aldrig kan beskrivas med ord. Du kan inte förstå eller visa upp skatten för andra.
Du kan bara vara denna oerhörda obeskrivliga skatt för du är den…