WebofLife

När man vaknar upp till den uppenbara, enkla och ack så utsökta sanningen om vad man är och till friheten som är i den vetskapen, så är det bara början.
Vi vill gärna tro att uppvaknande eller upplysning är något vi kan hålla fast i, som vi kan lägga till vår identitet, som ett innehåll. Som en kunskap vi har förvärvat.

Det vi vaknar till har inget innehåll. Det är klarhet, det är levande, intelligent stillhet och ovillkorlig kärlek, men tomt på innehåll. Därför kan vi inte hitta det någonstans, inte greppa taget om det eller hålla fast vid det. Inte heller peka på det och visa andra var det finns.
Det är som luften, som den oändliga skyn eller universum utan gränser, du kan inte ta tag i det. Eller som vatten, som när du försöker hålla fast i det genom att knyta handen om det, bara rinner snabbare mellan dina fingrar.
Det är tomt, innehållslöst. Det är utan smak, doft, du kan inte ta på det, inte visa det för andra. Du kan bara peka mot det med hjälp av ord, men orden är aldrig i sig det de pekar mot.

Det är en alltför lätt fälla att falla i, detta att tro att man fått ny kunskap om något. Det är alltför lätt att skapa sig en ny självbild kring uppvaknandet och tro att “jag är någon som vaknat upp”. Det finns ingen person eller personlighet som vaknar upp, ingen självbild eller ego kan någonsin vakna. Någonsin.
Vad som vaknar är något annat. Det är så nära, hela tiden är det närvarande och har alltid varit och kommer alltid vara.
Det är alltid var vi än är, för det är det som vi är. Så vi behöver aldrig söka efter det (även om vi gör det förstås), för vi är det. Alltid. Vi kan inte vara något annat.

Utan det kan inget existera. Men det är inte mitt och det är inte ditt sanna jag, inte som om det fanns flera olika jag. Som om det fanns ditt medvetande och mitt medvetande, avskilda från varandra. Det finns bara Ett Jag. Ett Medvetande. Ett Varande. Ett Jag Är. Inte två eller tre eller åtta miljoner. Ett.
Och detta Enda Medvetande manifesterar sig, uttrycker sig, på alla möjliga unika och fascinerande sätt som det lever och upplever genom. Som x antal människor på denna jord, t ex.

När vi vaknat eller fått en glimt av detta vi är, så vill vi uppleva det igen. Vi längtar dit och vill vara i det för alltid. Så vi försöker på alla sätt vi kan komma på att hitta dit igen, att nå “målet”.

Men. Vem är det som försöker, som strävar? Det är frågan. Den som strävar och försöker och vill så väldigt gärna, som längtar, är den som inte ens finns. Den som försöker vakna är den som bara är en imaginär bild som vi trott på som “den jag är”. Bara en bild, en tanke. En rörelse av energi. Inget mer.
Så ingen person kan vakna upp. Någonsin.

När man vaknar upp och ser det sanna, så finns det mycket som börjar falla bort som man tidigare tagit som sant och som delar av ens identitet. Skalen på löken ramlar av allteftersom. Låt dem falla. Du kan ändå inte behålla dem och vara vaken samtidigt. Det går inte.

Släpp taget. Tillåt. Allt är precis som det ska.