WebofLife

Att fylla sitt liv med ständiga aktiviteter och olika upplevelser i form av t ex resor eller tv-tittande, med materiella ting, med relationer, arbete o s v, kan ofta vara en flykt. Även att söka sig till en andlig väg eller religion kan vara en flykt. Men från vad flyr man?
Från att upptäcka sanningen, nämligen den att man inte är den man tror sig vara.

Den jag trodde mig vara var inget mer än en skapad bild, en illusion som hela tiden måste filas på, underhållas, försvaras, skyddas. Tänk så mycket kraft och energi som går åt till det!
Och hur sann kan den bilden vara om den hela tiden måste upprätthållas? Och om den dessutom förändras beroende på vilken situation jag befinner mig i, vilken människa jag möter, är det då verkligen den jag är?

Utifrån detta kan man förstås ställa sig frågan; vem är jag? En värdefull fråga i sig, om den ställs på rätt sätt.
Men kanske man också kan börja med att ställa sig frågan; vem är jag inte?

För att komma till kärnan så behöver man nämligen rensa undan det som skymmer sikten. Och det är rätt mycket, för ju äldre vi blir, ju mer har vi lagt till vår självbild. Vi bär på minnen som vi dessutom har en känslomässig koppling till. Dessa minnen utgör för de flesta en stor del av ens identitet, ens självbild. Den man anser sig vara.

Minnen från barndomen, från uppväxten, från förra veckan eller i går är absolut inget fel i sig. Det var saker som hände. Jag kan se tillbaka och säga;
“Jaha, det där hände när jag var barn, eller igår, eller i morse.”
Men det var ju bara det; något som hände. Det är inte något jag håller fast i som en del av en identitet. Jag har alltså ingen känslomässig relation till händelsen i sig. Den utgör inte vem jag är.
Det är inte heller något jag tänker på, jag hemfaller inte åt nostalgi och drömmar om förr.

När man bygger upp en bild av sig själv baserad på sina minnen, så lever man inte sin inre sanning. Man sitter liksom fast i minnena och tror att det är vem man är. Att det är allt man är.
Och som om inte det vore nog; man söker sig också till framtiden för att man där hoppas kunna bygga på sin självbild ytterligare. Kanske genom det där jobbet som man sökt och så gärna vill ha, eller genom en kärleksrelation man så hett efterlängtar och hoppas få uppleva en dag.

Vår självbild är gjord av minnen från förr och förhoppningar, eller rädslor, inför framtiden. Detta är vår referensram för allt vi upplever nu, allt filtreras därigenom. Därför tar vi också saker och ting personligt. Och det är vad de allra flesta kallar ”jag”.
Vi inser förstås inte, när vi tror att detta är vad vi är; att varken dåtid eller framtid egentligen existerar. Allt som finns är nu.
När vi minns vår barndom eller gårdagen, eller längtar efter utlandsresan vi ska på nästa vecka, eller oroar oss för vår ålderdom; så är det detta som händer:

Tankar uppstår i nuet om det som varit eller kanske kommer hända. Dåtid och framtid är bara tankar om något, tankar som vi tänker nu. Dåtid och framtid har inget alls att göra med det som faktiskt är…här…nu…

När vi väl kommer till framtiden, så är det inte någon framtid, utan nu. Gårdagen när den var, var nu. Det finns bara nu. Allt som sker, sker i nuet.

Att börja se allt man inte är och låta det falla undan, kan vara skrämmande och chockande men också oerhört befriande och glädjefyllt. För inte nog med att jag inte är de tråkiga minnena, jag är inte heller de roliga.
Detta är fortfarande en process upplever jag och vissa saker är förstås lättare att låta falla undan än andra. Men även i det jobbiga finns glädjen och friden att finna. Hur konstigt det än kan låta.