WebofLife

Ett djur lider inte. Visst känner det smärta, men inte lidande. Människor däremot gör smärtan till ett lidande, som alltid är skapat av människan själv av människans egna föreställningar om smärtan och situationen.
Smärta och lidande är nämligen två helt olika upplevelser. Den ena har med verkligheten att göra medan den andra är en missuppfattning av vad som händer.

Sätter du t ex handen på en het spisplatta så är det klart det gör ont, du känner alltså smärta. Om du bråkar med verkligheten och inte vill acceptera att du satt handen på plattan och att det gör ont, säger du:

“Så här ska det inte vara, detta vill jag inte vara med om, det här skulle inte ha hänt, varför händer detta mig!?”

Så du låter handen vara kvar på plattan fast det gör ont, och därigenom så skapar du lidande för dig själv.

Men om du istället slutar tro på eller tycka att det skulle vara på ett annat sätt, att detta inte skulle ha hänt o s v, så accepterar du situationen och tar genast bort handen. Smärtan finns där för det gör ont i handen, men inget lidande, eftersom du inte stretar emot verkligheten. Du ser verkligheten som den är.

Så svaret på frågan varför vi människor lider är enkelt och klart:

Det är för att vi inte ser verkligheten som den faktiskt är, utan filtrerad genom våra föreställningar, alltså vad vi tror om den. När vi tar dessa föreställningar som sanningen, som verkligheten, så lider vi.

Det är alltså en missuppfattning av verkligheten som sker. Det är allt.
En mänsklig missuppfattning som sker i all oskuldsfullhet för att man inte vet något annat sätt att förhålla sig till verkligheten.
Så det är inte något fel man gör, man vet inte bättre helt enkelt. Men när man börjar förstå detta, så kan man också börja se klarare.

Så det är ingen dum idé att börja ifrågasätta vad man tror är sant om verkligheten, om sig själv, om andra, om det som har hänt, om det som man kallar framtiden:

“Vad är det jag tror är sant?”, “Är det verkligen så som jag tror, eller lurar jag mig själv?”, “Vad är sanningen, verkligheten?”

För genom att skåda sina trosföreställningar kan vi se att de inte alls är själva sanningen, inte alls är själva verkligheten.
Verkligheten är som den är, den är inte beroende av vad vi tror eller tycker om den. Den är sådan som den är i alla lägen. Har alltid varit det, kommer alltid vara det.
När vi verkligen kan se det, känna det med hela vårt väsen, så slutar vi skapa mer lidande för oss själva.

Det är frihet. Det är frid.