WebofLife

I klippet med dr Jill Bolte Taylor, så pratar hon om upplevelsen av hur kroppens gränser försvann, hur kroppen var bara energi och hur hon var ett med all energi omkring henne.

När jag hörde detta, så kändes det genast igen. Jag ska här berätta om en direkt upplevelse, som dock inte hade med en stroke att göra. Den hade inget med meditation att göra, eller drömmande. Den hände plötsligt och spontant i vaket tillstånd.

Jag satt i soffan, njöt av tystnaden och stillheten. Jag slöt ögonen och då hände något. Jag kunde plötsligt känna hur kroppens konturer började lösas upp och hur kroppen flödade ut överallt.
Kroppen flödade ut i ett tomrum, som inte var tomt som vi föreställer oss, utan så väldigt levande, vibrerande och ändå stilla. Så medvetet, så intelligent.

Detta upplevdes så starkt och jag visste utan tvekan, att jag var gränslös! Jag förstod då att kroppen som flödade ut var ren, gyllene ljusenergi. Och att kroppen var denna energi. Och att Jag var denna Medvetna Stillhet, Tomhet ur vilken energin föds.
Kroppen är inte alls den fasta form som vi upplever. Det är våra fem sinnen; syn, doft, hörsel, smak och känsel som gör att vi upplever den som fast och stabil. Den liksom allt annat materiellt omkring oss. Allt är egentligen denna energi.

Ljusenergin var så oerhört vacker, jag såg inte detta med mina fysiska ögon just då, utan upplevde det inom mig i brist på bättre ord. För orden kan ändå aldrig till fullo förklara detta. Ändå gör jag ett försök.

Jag hörde tankar kommentera det som hände, tankarna flöt omkring där i tomrummet men de var inte jag.

Det fanns inga känslor i upplevelsen, inte som vi upplever känslor i alla fall. Ingen rädsla, ingen förundran eller förvåning, ingenting sånt. Men vad som fanns var ett slags välbefinnande, en frid, en visshet om att allt var okej. Att det var precis som det skulle. En visshet mer än en flyktig känsla.

Från att ha upplevt denna rena flödande, vibrerande energi, så kom upplevelsen av att falla bakåt i tomheten, tomrummet. Jag föll i detta som inte var någonting, det fanns inget att hålla fast i eller som kunde ta emot mig.
Ändå var jag inte rädd, friden och självklarheten fanns där fortfarande. För när jag föll så visste jag att allt var okej. Det jag föll i var kärlek, trygghet, värme. Metaforiskt talat; som att befinna sig i moderns trygga famn.

I samband med fallandet, så kom upplevelsen av att ljusenergin nu strålade ut från kroppen, som synbarligen var en form igen. Ljuset strålade ut överallt från kroppen och jag kände hur det pirrade i kroppen, i händerna, runt huvudet. Överallt. Detta ljus var så ofattbart vackert, mjukt, strålande.

Jag översköljdes av Kärlek till allt. Till Livet. Det var ingen kärlek beroende av bekräftelse, utan fullständigt villkorslös. Kärlek utan någon motsats. Den Kärleken är Livet självt.

När jag öppnade ögonen såg jag ner på min ena hand. Jag kände inte igen den, men ändå var den bekant på något vis. Tittade på den andra handen och det var samma sak med den.
Händerna var bekanta för det fanns ett minne i bakhuvudet av att ha sett dem tidigare, men jag visste samtidigt att de inte var jag, egentligen.

Idag har fler insikter kommit. Som den att kroppen är mer som en bild av det som är jag. Som en mask jag bär. En mask skapad av mina sinnen, från en ren ljusenergi.

Denna kropp, denna bild är unik i sitt uttryck. Den är fantastisk precis som den är. Finns inget att önska bort eller lägga till. Masken, kroppen, är gudomlig. Den är livsenergi. Den är rent, gudomligt ljus…