WebofLife

Det här med att man “ska” acceptera människor som de är, låter alltid så fint. Det är ett vanligt uttryck, särskilt i andliga kretsar.
Men är det bara ett fint uttryck som vi slänger oss med, eller är det verkligen något som vi lever efter?

För det är en sak att tala om att acceptera andra och kanske göra det också, när man tycker att vederbörande är trevlig och beter sig på ett sätt som man själv tillåter. Acceptans kommer då med vissa villkor eller förbehåll som ska uppfyllas först.
Men det är en helt annan sak när det kommer till att acceptera någon som inte alls beter sig så som man själv tycker att man “ska” bete sig.
Att acceptera någon som man upplever som kritisk, dömande, överlägsen o s v, är inte alltid det lättaste.
Men om vi ska tala om acceptans i dess rätta innebörd, så är den allomfattande. Det är när vi träffar på människor vi tycker beter sig illa i våra ögon, som detta med acceptansen verkligen sätts på prov.

Det är alltid lärorikt att möta människor som väcker heta känslor i oss. Om jag upplever att jag gång på gång möts av liknande reaktioner, eller människor som väcker en s k negativ känsla i mig, så brukar jag försöka komma ihåg att hålla mig medveten och klarsynt. Jag vet att det då är något jag behöver titta närmare på i mig själv.

Jag frågar mig själv:
Vad är det som gör att jag reagerar så här? Handlar det verkligen om den andra, eller om mig själv? Är det verkligen den andra som är dömande, eller är det jag som dömer den andra? Eller mig själv?
Vilken tanke är det nu som jag tar som sanningen?

Sann acceptans är att kunna acceptera alla som de är, inte som man skulle vilja att de var. Sann acceptans innebär dessutom att man ser bortom människans sätt att uppträda, eftersom man vet att det egentligen inte är vederbörandes sanna natur.
Människan beter sig på det enda sätt som den människan kan, just där och då. Han eller hon kan inte vara på något annat sätt, för han/hon är fast i en falsk bild av sig själv, fast i sin omedvetenhet.
Hon/han känner inte till något annat sätt att vara på, just där och då. Som Jesus sa: Förlåt dem, för de vet inte vad de gör.

Att se mig själv i den andra, att se bortom alla fördömanden gör att jag hedrar den andras sanna, gudomliga essens och därigenom hedrar jag Livet eftersom allt är Ett.

Därmed inte sagt att man ska tillåta andra att behandla en som en dörrmatta. Inte alls. Men det är stor skillnad på vilket tillstånd av medvetande man befinner sig i.
När jag är fast i mitt lilla “ego-jag” så blir effekten den att jag säger ifrån på ett dömande och kanske ilsket eller sårat sätt, eftersom jag tar det hela personligt. Jag tror då att jag är mitt lilla “ego-jag” och att den andra är sitt.
Men att vara vaken och klarsynt innebär att jag lugnt och stilla kan säga ifrån och göra det utan att det är något personligt, utan att göra en grej av det. Jag gör det utan att döma den andra.

Det är för mig sann acceptans.